Svenska FN-soldater under stridshandlingar i Kongo

1962 - 63


Sammanställning gjord av Sven Thufvesson
Eftertryck med angivande av källa är önskvärt. För utgivning i samlad form eller som del i tidskrift/bok påkallas tillstånd under nedanstående adress.

sven.thufvesson@telia.com

(Denna utgåva reviderad 3 okt 2008 avseende sid 3 i avsnitt ”mot Sandoa”.)


Förord

Kort efter den forna belgiska kolonins självständighet i juni 1960 hade inbördeskriget brutit ut. Den mineralrika provinsen Katanga hade förklarat sig oberoende med egen regering och eget försvar. Samma år den 20 juli förflyttades den åttonde svenska FN bataljonen från Gazaområdet till Kongos huvudstad Leopoldville (Kinshasa). Efter Säkerhetsrådets beslut omgrupperades bataljonen till Elisabethville (Lubumbashi) i Katanga med uppgift att verka för att provinsen skulle återanslutas till staten Kongo.

Vi som deltog i uppdragen har en skyldighet att till kommande generationer lämna uppgifter om FN.s insatser. Jag tjänstgjorde på bataljonerna VIII G/K,XVIII K och XX K. Uppgifterna avser förhållandena under oroligheterna hösten 1962 - våren 1963 då jag var gruppchef i pansarbilen Lullebelle.Under ett av mina uppdrag blev jag högst tillfälligt utnämnd till vice byhövding. Ett bevis på att FN-trupperna åtnjöt ett mycket gott anseende och förtroende hos befolkningen.

Många känner stolthet över att ha deltagit i striderna men det finns också de som återvände psykiskt nedbrutna. Upplevelserna i Kongo ger inte bara minnen utan för en del även allvarliga hälsoproblem under all framtid.


Sammanställning

I brev till Pansarmuseet samt till Krigsarkivet har jag tidigare skrivit om de stridsfordon som vi utnyttjade samt om mina personliga förhållanden i anslutning till striderna. I vad jag kallar krigsdagbok, har jag samlat mina anteckningar, vilka jag närsluter som bilagor. Genom breven får läsaren en inblick i förhållandena för pansarbilsenheten på bataljon XVIII K.

Jag hade rustmästares grad d.v.s. toppen på den tidens underbefälsstege. Att få tjänstgöra som rustmästare innebar ett förtroligt ansvar inför ledning och de meniga soldaterna. Översatt till engelska tror jag att graden motsvarar ”sergeant major” med reservation för mina dåliga språk- kunskaper. Jag är stolt över att ha tjänstgjort med denna grad och ännu stoltare över att ha tillfälligt varit vice byhövding i en afrikansk by på vägen mellan Sandoa och Kaminaville i södra Kongo.

Innan ni läser breven och krigsdagboken vill jag gärna ställa en fråga till alla FN-kamrater. När man efter fullgjort uppdrag kommer tillbaka till Sverige i sällskap med många kamrater känns det underbart att vara hemma. På resan till hemorten försvinner polarna efterhand och slutligen är man ensam.

Man känner sig liten, inklämd i den kala verkligheten. Var är alla som jag tjänstgjort tillsammans med ? Visst är det roligt att träffa släkt och vänner men mina bästa kamrater är inte med längre, Har du den känslan är det din rättighet att staten hjälper dig som FN-veteran. Det är min förhoppning att dessa möjligheter blir bättre än vad jag och många Kongoveteraner fått uppleva.


Del av brev 1 till pansarmuseet i Axvall angående

pansarbil M 8.

Fordonen kom till Europa i samband med 2:dra världskriget. Förvärvades av bl.a. Belgiska staten f.v.b. till Belgiska Kongo. Gendarmeriet i utbrytarstaten Katanga (till ytan stort som Sverige) använde sig av fordonen i strider mot FN-trupperna. Två pansarbilar sattes ur strid vid anfall mot Kaminabasen i september 1961. Under hösten 1962 iordningställdes dessa två till stridbart skick och användes i december samma år i strider mot gendarmeriet. Under dessa strider anträffades ytterligare två fordon. Samtliga ingick i den svenska pansarbilsplutonen som direkt var underställd bataljonschefen.Beväpningen utgjordes av en 37 mm kanon, en 7,62 mm tornmonterad kulspruta samt en 12,7 mm automatkanon som var toppmonterad på tornets bakre del. Svenskarna monterade vattenkylda kulsprutor i dubbellavettage på tornets främre del och utnyttjade 8 mm pansarbrytande brandammunition. På någon bil monterades luftkylda 7,62 mm kulsprutor. En bil medförde även en lätt granatkastare.

Besättningen utgjordes av fyra man utrustade med kpist m/45. I bilarna med-fördes spräng- och chockhandgranater. Vatten och proviant medfördes i begränsad omfattning. Ofta opererade bilarna i par under patrullering inom verksamhetsområdet. Två man av besättningen kunde göra tjänst till fots vid exv. kontroll av byggnader. Bilarna var stridsdugliga tillfälligt med två mans besättning. Under stridsuppdrag ingick alltid minst en pansarbil i förpatrull-styrkan, Vid anfallet mot Kaminaville ingick två pansarbilar jämte ett antal KP-bilar i inbrytningsstyrkan. Snabbhet, smidighet och stor eldstyrka gjorde att bilarna var mycket anlitade.

.......................................................................................................................

Pansarbil 666 har genom enträget arbete av plutonchefen Folke Norberg överlämnats från ett franskt pansarmuseum till pansarmuseet i Axvall. Soldater från Norbergs pluton har iordningställt den för att beväpning och övrig utrustning skall vara likartade med de fordon som blev använda i Kongo.

.......................................................................................................................


Besättningarna döpte bilarna efter flickbekanta utom Lullebelle som - enligt hörsägen - fick sitt namn efter en amerikansk film ”Lullebelle, den vita skönheten”. Vid tidpunkten för dopet var denna bil vitmålad liksom ”raggare- bilen” i den aktuella filmen. ”BELLE” på franska betyder skön och vacker men även utmärkt, duktig, förträfflig, fin, ädel och prydlig/elegant. På bakpansaret var målat UN för att piloterna i våra ”flygande tunnor” inte skulle uppfatta oss som Katanga-gendarmer. Sidorna var märkta ONU, fransk förkortning av Förenta Nationerna. FN.s uppdrag i Kongo var förkortat ONUC (med C som i Congo).Vi har valt att lägga till C på sidomärkningen i förhoppningen om att bil 666 skall för evigt bli museiföremål och att kommande besökare skallförknippa fordonet med FN.s insats i f.d Belgiska Congo, sedermera Congo Kinshasa. Samtliga pansarbilar överlämnades till ANC (Congos legitima armé) hösten 1963.

Med vänlig hälsning

Sven Thufvesson // sven.thufvesson@telia.com


Del av brev 2 till pansarmuseet i Axvall.

Översänder ”krigsdagbok” över Lullebelles öden under striderna i Katanga.Läsaren bör känna till att hösten 1962 var den svenska bataljonen med flera andra förband inringade på Kaminabasen (till ytan stor som halva Öland) Tidigare under bataljon 14 K hade basen blivit anfallen av Katanga gendarmeri. Anfallet hade slagits tillbaka. Två pansarbilar slogs ut och iordningställdes hösten 1962 till stridbart skick. En av dessa döptes till Lullebelle. Natten mellan den 29 och 30 december gjordes de sista förberedelserna. Sålunda monterades såväl tornkulsprutan som de båda 36:orna samt ett kikaresikte från ett prickskyttegevär. Vi hade ingen möjlighet att provskjuta vapnen innan vi gick i strid på morgonen den 30 dec. FN förband i hela Katanga gick till anfall denna morgon. Dagen innan hade stridsflyg, bl.a. svenska ”flygande tunnor”, slagit ut motståndarens flyg. Den svenska bataljonen kom i strid på olika platser runt Kaminabasen.

I ”dagboken” är jag stundtals kritisk mot såväl andra nationers som egna officerare. Som motvikt vill jag framhålla några svenska officerare som var beundransvärt skickliga och modiga i strid. Bataljonschefen, överstelöjtnant Bengt Fredman, var en fantastiskt fin ledare. Han fattade kloka beslut och var alltid med i de främre leden. Hans uppträdande i strid medförde, att alla vi som var i närheten uppmuntrades att göra vårt yttersta för att våra uppdrag skulle lyckas.Två kaptener,”sambandsofficeren mot Mitobve” och ”eldledaren som blev utan kikare” var också modiga och orädda ledargestalter.

Likväl som det finns bra och dåliga officerare i strid, finns det bra och dåliga soldater.Soldaterna i pansarbilspluton ”Norberg” var bra. Därför lyckades vi.

Tack till Folke Norberg, Leif Aldén, Klas-Gösta Karlsson, Gösta Carlsson, Bengt Herring, Greger Antoft, ,”Castro”-Olsson samt alla övriga i plutonen.Slutligen tack till motorofficeren, kapten Bertil Jernberg och hans manskappå reparationstrossen. Ni hjälpte oss under dygnets alla timmar vilket vi uppskattade mycket.

Sven Thufvesson


Del av brev till Krigsarkivet med vissa tillägg.

Bifogar några sidor där jag beskriver min medverkan under några FN insatser.

Under åren 1945 - 1951 var jag värvad vid Skånska pansarregementet (senare Skånska Dragonregementet) där jag erhöll underbefälsutbildning och tjänstgjorde som trupputbildare. Jag har senare genomgått utbildning till värnpliktig underofficer i militärpolistjänst. Bortsett från tjänstledighet för FN uppdrag under cirka två år har jag arbetat som polis i Helsingborg under 42 år

Jag har tjänstgjort på bat. V i Gaza som skyttegruppchef med tjänst vid ADL och i Sharm el Sheijk. På bataljon VIII var jag vaktgruppchef på stabs-kompaniet i Gaza och Leopoldville ( Kinshasa). När den svenska bataljonen förflyttades till Elisabethville ( Lubumbashi) blev jag befordrad till sergeant med tjänstgöring som rättsvårdsunderofficer.Åkte ner som rustmästare för tjänst som vaktgruppchef på bat XVIII K.Stannade kvar på bat XX K som sergeant med tjänstgöring som ställföreträdande vaktplutonchef och tillika chef för pansarbilsplutonen.

Bat XVIII K var förlagd på Kaminabasen. På bataljonen tjänstgjorde även sergeant Folke Norberg vilken även gjort tjänst på föregående bataljon.Vi var tidigare regementskamrater och bodde numera båda i Helsingborg. Under fritid sysslade vi med att på basens verkstad reparera två pansarbilar M 8, vilka tagits som krigsbyte från Katangagendarmerna. Efterhand som vår hobby blev känd, fick vi hjälp av meniga grabbar som tilldelades olika befattningar på pansarbilarna.

Vår hobby blev ”välsignad” av bataljonschefen, överstelöjtnant Bengt Fredman och motorofficeren, kapten Bertil Jernberg beordrades att ställa verkstadsfolk till vår hjälp. Bataljonschefen beslutade i december (1962) att Norberg skulle lämna sin befattning som ställföreträdande plutonchef och i stället bli chef för pansarbilstroppen. Själv blev jag gruppchef hos Norberg för att senare bli ställföreträdande chef, när enheten utvidgades till pluton med bl.a. fyra pansarbilar typ M 8.

Min berättelse börjar en lördagskväll mellan jul och nyår 1962. Vi hade samlats på underbefälsmässen för att äta lördagsmiddag. I väntan på mål tiden hade jag tagit ett par ”maskdödare” som kanske i viss mån ”gått på huvudet”. När vi skulle sätta oss till bords kom telefonsamtal från Norberg.” Ät fort som fan, samla din besättning och kom upp till verkstaden. Vi skall sticka iväg tidigt i morgon och har mycket att göra dessförinnan”.

På natten toppmonterade vi två kulsprutor m/36 med 8 mm.s pipor. Dessutom en kulspruta 7,62 i tornet samt en automatkanon 12,7 mm på bakre delen av tornet. Massor av ammunition men endast några ”bumpor” till kanonen. Personliga vapen ( 4 kulsprutepistoler), handgranater, mat, vatten samt bensin. Vi var klara för strid.

Hem till förläggningen klockan två på natten. Packa grejor. ”Detta är mitt. Skicka hem det”. Skriva avskedsbrev till föräldrar och syskon samt till flickvännen att lämnas om man skulle ”gå över till andra sidan”. Elda upp annan personlig post. Äta en burk kalla svenska julköttbullar i väntan på transport. Tillbaka till samlingsplatsen. Frukost bestående av gröt, kakao och smörgås missade jag eftersom jag var på ordergivning. Man är inte så hungrig klockan fyra på morgonen efter en ”vickning” på köttbullar. Någon av grabbarna hade ett kokkärlslock med kakao när jag kom tillbaka.

Nu är klockan strax före fem på morgonen den 30 december. Det är dags att ”gå” mot Mitobve för vår del. Folke Norberg får i uppdrag att vara förpatrull mot annat mål. Vi skulle mötas igen för ett gemensamt uppdrag efter cirka ett dygn.

 

Sammanfattning.

Vi var inte några hjältar men vi gjorde vårt jobb. Dessvärre blev Kongo krisen då för FN ett glömt krig. Berodde detta på stora ekonomiska intressen från Belgien, den forna kolonistaten ? Man försökte på olika sätt motarbeta FN. En dagstidning hade på ledarplats ett inlägg om ”att FN-svenskarna slogs mot barfota afrikaner utrustade med spjut och pilbågar”. Fyrtio år senare trampade en fd FN-stabsredaktör på våra stupade kamrater genom att på ledarplats i en väl ansedd dagstidning skriva ”att FN gick in iKongo först sedan vapnen tystnat”.

När vi kom hem fick vi inte någon stöttning från ansvarig militär ledning. Inom den lilla styrka som utgjordes av pansarbilsplutonen finns det de som idag är alkoholiserade och har psykiska problem.

Det var inte någon general som höll tal och delade ut medaljer. Inte någon läkare eller psykolog som frågade om vår hälsa fysiskt eller mentalt. Bataljon XVIII K fick samma usla mottagande som tidigare bataljoner som varit i strid under sin tjänstgöring i Kongo.


Med vänlig hälsning

Sven Thufvesson

 

 

 

 

 

___________________________________________________________

© 2009 - katanga1962-63.se - sven.thufvesson@telia.com