MOT MITOBVE den 30 dec 1962 (elddopet)


 

I gryningen den 30 december 1962 rullade pansarbilen Lullebelle ut på sitt första uppdrag.Besättning: chef: Sven ”Thufve” Thufvesson, förare: Klas-Gösta ”Töreboda” Karlsson, skytt: Leif ”han skåningen” Aldén, signalist: Greger ”Gregor” Antoft. Dessutom två granatgevärsskyttar från andra kompaniet.


Efter en hel natt av förberedelser fick vi order: ”Förpatrull mot Lukoka, tag i första hand Mitobve”. Jag kom ihåg vad jag lärt mig på pansartruppskolan. Enligt statistik från andra världskriget levde oskyddade spejare två minuter efter order. Förpatrull hade tjugo minuter på sig innan den var tillintetgjord. Klart man önskade att statistiken var fel till vår fördel.

Klockan fem passerade vi den sista FN-posteringen på vägen mot Kaminaville. Vi fick ett ”lycka till” från posteringen och strax därefter knuffade vi undan de sista fordonshinderna från vägbanan. Ut i mörkret, vi fick fortfarande ”känna” oss fram längs vägen. Strax före klockan sex var vi framme vid en sprängd bro. Nu hade det blivit betydligt ljusare. På andra sidan bäcken och till vänster såg vi Mitobve. Många hus var av sten, men det fanns också ”infödingshus” täckta med elefantgräs. Ett svagt morgondis gjorde att vi inte kunde urskilja några detaljer. Hade vi fienden där eller var det enbart civila oskyldiga som låg och sov ?

Jag beslöt mig för att vi skulle svänga höger längs bäcken för att söka upp ett vadställe. En KP-bil med den svenske sambandsofficeren hade stannat på vägen cirka 300 meter bakom oss. Bakom KP-bilen sex plutoner bilburet infanteri från ett annat FN-förband. När vi kört någon meter, exploderade en kraftig sprängladdning alldeles intill där vi stått tidigare. Sannolikt var det en fjärrutlöst mina avsedd mot oss. Ingen blev skadad, endast lite ”skitsmak” i munnen på oss i Lullebelle.

Vi fann ett bra vadställe och Leif Aldén hoppade av för att rekognosera platsen. När han sprang tillbaka, föll han i det höga gräset samtidigt som en kulspruta besköt oss från byn. Jag såg hur gräset kapades över ryggen på honom men han föredrog att ligga kvar i väntan på elduppehåll. Några kulor slog mot Lullebelles pansar men medförde ingen skada. För första gången i mitt liv skulle jag skjuta med kulspruta m/36. Under natten hade jag fått en snabblektion men aldrig skjutit ett skott. Jag riktade in mot mynnings flammorna och tryckte in avtryckarna till båda pjäserna. Vilka sprutor! Precision och hög eldhastighet gjorde att jag glömde bort vårt elddop, d.v.s. första gången i strid. Jag trodde mig vara på skjutbana under ofarliga förhållanden.

KP-bilen tog över eldgivningen och vi fick order att vada över bäcken. Samtidigt förbereddes anfall av två skytteplutoner mot byn. Soldaterna vägrade att rycka fram och en ”odödlig” officer i basker försökte slå fram dem med sin kommandostav. Jag beslöt mig för att under eldmarsch köra in i byn. När vi kommit fram till utkanten, fick vi plötsligt eld på oss i ryggen.Det var infanteriet som ryckte fram bakom oss och under eldmarsch. Man sköt på allt som var framför. Vi hade två granatgevärskillar på bakpansaret som snabbt fick göra avsittning och ta´ skydd framför pansarbilen.

Eldgivningen från byn hade upphört. Infanteriet fick order att rensa byn medan vi fick order att gå som förpatrull mot Lukoka. Klockan var halv sju på morgonen. Vi hade varit igång under 24 timmar utan sömn. En ny dag väntade.

RING SÅ KOMMER VI” var vårt valspråk redan på natten innan vi fick vår stridsorder. Vi visste inte då att vi skulle bli ”uppringda” till många uppdrag under oroligheterna,


MOT LUKOKA.

När vi kommit ut på på vägen mot Lukoka och kört några hundra meter ”sjukskrev” Lullebelle sig. Motorn la´av . Inte det minst ljud av välbefinnande. På lägsta växel körde ”Töreboda” av vägen med hjälp av startmotorn. Den svenske sambandsofficeren tog täten med sin KP-bil och vi fick order att ansluta snarast. Medan ”Töreboda”, Aldén och ”Gregor” jobbade med motorn, blev jag kvar i tornet för att med 36:orna svara för närskyddet. De två granatgevärskillarna fick order att bryta en förpackning ”five-in-one” amerikansk stridsproviant. De hann plocka fram en burk köttkonserv, några chokladbitar samt cigarretter innan felet var lokaliserat, Vatten, bara vatten. Strömfördelaren klarade inte att vada. Problemet var snart löst. Framåt !

Samtidigt som vi nådde fram till de sista lastbilarna med infanteri hörde vi skottlossning framme i täten. Vi lirkade oss förbi bilarna. Killarna hade tagit skydd i dikena och jag frågade en vad som hänt. Han påpekade att jag skulle kalla honom ”Sir”, han var löjtnant och hade sin kommandostav i handen. Jag svarade inte utan vi fortsatte framåt. En jordnära soldat talade om, att de blivit beskjutna från en åkerö till höger om vägen. KP-bilens kulsprutor besköt området och den svenske sambandsofficeren stod bredvid med ett automatgevär och hjälpte till. Vi ”öste” på med tre kulsprutor och efter en stund såg vi soldater springa över fältet, bort från området och in i skogen. Eftersom deras reträtt ”stöttades” av eldgivning, gav vi dem en avskedssalut under tiden. Hur många kom helskinnade in i skogen ? Hur kunde man lägga sig i bakhåll utan möjlighet att retirera skyddat ?

Vi körde upp i täten och bildade på nytt förpatrull. Lång rak väg med relativt lågt gräs på ömse sidor. Inte mycket att gömma sig i varken för oss eller motståndarna. Vid vägslutet en kulle och en avtagsväg. Till vänster mot Kaminaville, till höger mot Lukoka. Här borde det väl finnas minst en postering. Jag hade redan grovriktat mina kulsprutor och inte hunnit tänka tanken till slut, förrän vi blev beskjutna med handvapen. Efter en kort eldskur från oss upphörde elden och vi såg rörelser i terrängen. Jag ”öste in” några eldskurar i ett skärmskydd innan Aldén och Greger gjorde avsittning för att följa upp rensningen. Övergivet. Massor av 7,62 mm ammunition, sardiner, bröd och Simbapilsner. Eftersom vi behövde allt lastades det på bak- pansaret hos granatgevärskillarna. Projektilerna i ett kulspruteband var kryssågade till s.k. dumdumkulor. Vi tog med oss bandet som bevis. För att lätta på lasten åt vi frukost på pilsner och sardiner innan en otålig sambandsofficer kom fram. Sedan han fått en flaska ”lejondricka”, d.v.s. Simbapilsner, fortsatte framryckningen. Dessförinnan hade jag hällt massor av olja på och förhoppningsvis även i kulsprutorna. Jag hade fått mycket brännskador på händerna i mina försök att få bort tomhylsorna frän hylssäcken. Aldén, som var verksam under mig, hade fått glödheta hylsor på ryggen under skjortan.

Nu vidtog en längre transportsträcka mot Lukoka. Inget motstånd, endast spår av fötter, cykel- och bilhjul i gruset. Hade fienden retirerat för gott ? I god tid innan mörkret nådde vi en järvägsövergång. Halt. Vi hade nått dagens anfallsmål. Lukoka såg vi inte och vi skulle inte fortsätta in i byn av hänsyn till civilbefolkningen. Med hjälp av en bensindriven blåslampa och ett par kokkärl fixade vi dagens första kaffepaus. Bröd, köttkonserv och goda kakor fanns i reservprovianten. Det började skymma. Klockan var över sex på kvällen och vi hade varit i gång dag-natt-dag, cirka 36 timmar i följd. Vi kände oss trötta, både fysiskt och mentalt.


En ny natt väntade.

Vi fick order att ingå i bakre försvarslinjen för att på så sätt få möjlighet till lite vila under natten. Personal från reptrossen under kapten Jernbergs befäl kom fram med bensin, vatten, olja samt ammunition till 36:orna. Dessutom stekt kyckling, bröd och varmt the. Själv fick jag vita paradvantar för att skydda mina brännskador och förhindra nya. Lite snobbigt med vita tyckte kompisarna. Färgen skulle snart ändras av olja och smuts. Infanteriet grävde ner sig framför oss och bortom järnvägsspåret. Själva grävde vi in ”Bellan” i en vägbank så att endast tornet var över marklinjen. Med två man i tornet skulle övriga få vila på bakpansaret eller bakom på marken. Endast två presenningsbitar var tillgängliga som ”sängkläder”. Tänk så gott man kan sova på bakpansaret med en styv presenning över sig. Vi avlöste i tornet varje halvtimma. Sedan infanteriets lägereldar slocknat, började vi märka rörelser i terrängen. Vi trodde det rörde sig om avlösningar vid de främre värnen. Ingalunda ! När det ljusnade upptäckte vi att samtliga värn framför oss var tomma. Vi var främst utan att veta om det. Infanteristerna hade i mörker dragit sig tillbaka och sov nu i godan ro långt bakom oss ! Tur att vi inte fick något anfall under natten.

Borta mot Kaminaville hade vi under natten hört skottlossning. Spårljus och lysgranater hade lyst upp himlen. Varför ? Det skulle senare visa sig att gendarmerna trodde vi anföll i mörkret, därav skottlossningen. Nyårsaftons morgon var vacker. Solsken, lätta dimslöjor och vått efter nattens dagg. Frukost bestående av kall kyckling, varmt kaffe samt bröd. En ny dag hade börjat. Vi hade varit i farten i 48 timmar utan någon egentlig vila. Vad väntade oss ?

 

 

 

 

________________________________________________________________

© 2009 - katanga1962-63.se - sven.thufvesson@telia.com