Mot Kaminaville


Nyårsafton söder om ekvatorn. På avstånd hörde vi skottlossning från tyngre vapen. Nu var det andra som låg illa till. Vi gjorde vårt jobb i går, trodde vi tills ny order kom. Vi skulle anmäla oss för chefen för att hjälpa våra kamrater att fullfölja anfallet.


Svaret dröjde inte. Vi skulle lämna förbandet och anmäla oss för bataljonschefen på vägen mot Kaminaville. Ring så kommer vi! Efter en stunds körning var det tid igen. ”Bellan” ville inte. Likt en envis åsna stod hon helt stilla och tyst. Vi anmälde på radio vad som inträffat samtidigt som ”Töreboda” och Aldén gjorde felsökning. Stopp i bensinledningen. Öppna, blås, och sug ! Bensin i munnen, bensin i ansiktet och på händerna bensin på kläderna men ”Bellan” startade. Mot Kaminaville!

På en höjd cirka två kilometer från bebyggelsen fick vi kontakt med chefen. Under tiden som våra 12 cm granatkastare ”dunsade” mot ställningarna framför bebyggelsen, fick vi orientering och order. ”Vi har tvingats tillbaka vid två tillfällen av kraftig eld. Just nu beskjuter vi deras ställningar med granatkastare.. Bilda pansarkil!” Vi till höger om vägen. Folke Norbergs vagn till vänster. Chefens KP-bil på vägen. Gendarmernas granatkastare var inskjutna. Det tjöt till i luften, vi duckade. Smällen kom. ”Skitsmak” i munnen.Ingen skadad. Framåt!

Vi möttes av gevärskalibrig eld. En eldledare på chefens KP-bil fick kikaren bortskjuten. Närmare kan man inte vara en enkel biljett till annan ort. Vi besvarade elden under körningen. Efterhand tystnade det i värnen framför oss, men fortfarande fick vi träffar i pansaret. Inga problem. Jag trodde mig vara skyddad av 36.ornas ammunitionslådor på ömse sidor om sprutorna. Med bra tro kan man komma långt här i livet! Jag kom till Kaminaville! Men än fick vi mostånd. En kraftig mynningsflamma följd av ett sus en bit från tornet skvallrade om att man sköt med kraftigare vapen. Vi klarade oss. Jag kollade bakåt. Blev något annat fordon träffat? Nej. Senare skulle det visa sig att gendarmerna sköt mot oss med ett 15 cm engelskt granatgevär. Vapnet hittades i deras övergivna ställningar.

Under den fortsatta framryckningen rensade vi värnen med handgranater. Kanske man övergett värnen, om inte borde någon fått enkelbiljett. När vi höll stilla upptäckte jag kraftig rökutveckling från förareplatsen. ”Töreboda var tyst därnere. Var vi träffade? Nej, det var bara ”Töreboda” som höll på att byta cigarrett. Två stycken igång samtidigt gjorde att röken blev intensiv. Själv rökte jag i ”friska luften”. Tobaksrök blandat med krutrök. Stackars Aldén! Han, som var en vältränad idrottsman, måste ha mått mycket illa.

Vår egen granatkastareeld hade upphört. Motståndet mattades alltmer när plötsligt ett fordon kommer ut från bebyggelsen mot oss på vägen. Vit flagga? Nej! Katangakors? Ja! Motanfall? Pansar? Skjut för fan! Så blev det. Spårljusen låg rätt. Det framryckande fordonet stoppades innan våra granatgevärskillar kommit i eldställning. Två män sprang ut. Den ene blev liggande på marken svårt sårad.Jag kallar fram sjukvårdare, när vi närmar oss platsen. Budskapet missuppfattas som om det var jag som var sårad. Efter en stund meddelades att det fanns inget att göra. Jag hade stupat enligt radiomeddelande. Det hade jag ingen aning om. Vi höll på att rensa gatorna från krypskyttar. Tyst och stilla. Kaminaville hade fallit kl 10.22. Vi hade inga stupade. Hur många motståndarna hade vet vi inte. Skadorna på egendom var begränsade. Lite kulhål i väggarna och krossade fönsterrutor. Två sättningsgranater tog illa. Enligt obekräftade uppgifter slog ett splitter av toppen på barnsjukhusets jul-gran. Ett annat slog av ett sängben på en till hotell maskerad bordell.

Vid anfallet avlossades från Lullebelle c:a 2500 8 mm.kulsprutepatroner samt c:a 1250 av kaliber 7.62 mm. Dessutom rensades värnen längs framryckningsvägen med hjälp av c:a 10 spränghandgranater (så fick Anita Lindblom något att sjunga om !). Från Norbergs pansarbil avlossades c:a 1250 patroner kaliber 7.62 samt kastades c:a 8 spränghandgranater för rensning av värn. Skytten på chefens KP-bil avlossade c:a 2500 8 mm.s patroner.

Under min tid som yrkessoldat blev jag utbildad i skjutning med olika tunga vapen. Jag trodde mig därför ha god erfarenhet av buller. Under anfallet var dock ljudnivån stundtals så hög - delvis beroende på motståndarens eld mot oss - att vi hade svårigheter att hålla radiokontakt inne i pansarbilen.


Utdrag från DJUNGELTELEGRAFEN (bataljonens egen tidning)

”Stormningen av Kaminaville var en snabb affär. Kraften i eldöppnandet och den snabba framryckningen under fullständig elddisciplin lamslog motståndet, och tvingade fienden till panikartad flykt.

Vi förskaffade oss aktning hos civilbefolkningen för det nästan otroliga sätt på vilket staden intogs och rensades.

Alla Ni som deltog i kraftdemonstrationen, triumftåget, genom de inföddas stadsdel med dess 20.000 invånare, kommer säkert att i glatt och tacksamt minne bevara befolkningens spontana hyllningar, intrycket av dess omisskännliga glädje.

Vi har en viss anledning att känna stolthet. Men - handen på hjärtat - är det ändå tacksamhet som dominerar när Du tänker på den historiska nyårsaftonen?

Endast det enkla håller i krig. Under anfallet och särskilt då detta gick fram genom stadens centrala delar, genomfördes stridsledningen med hjälp av tecken, signaler och order på telemegafon. De snabbt växlande lägena fordrade snabba och effektiva ågärder. Utan den fina känsla för ”laget”, för sammanhållningen inom pansarspetsen, som olika chefer och soldater visade, hade framgången inte varit möjlig.

Tack kamrater!
Bengt Fredman”

 



 

_________________________________________________________________

© 2009 - katanga1962-63.se - sven.thufvesson@telia.com