Mot Sandoa


Bataljonschefen höll hårt på sekretessen. Vi ”på fältet” visste inte mycket vad som väntade oss följande dag.Sent en lördagskväll fick vi besked att vi skulle ut på ett rutinuppdrag nästa morgon. Det kunde bli fråga om övernattning varför viss packning skulle medföras. Cirka 350 km på dåliga vägar låg framför oss.

Lullebelle var stridsklar för nya jobb och besättningen utvilad.Castro”-Olsson, vår nye skytt, välkommen i laget!


I slutet av januari var det tid igen. I sydvästra Katanga vid gränsen mot Angola hade vita legosoldater samlats för att tillsammans med gendarmer sätta upp en ny stridsenhet. Svenska bataljonen hade fått i uppdrag att avbryta verksamheten. Tidigt en söndagsmorgon gav vi oss i väg. Vi skulle vara framme tidigit följande morgon. Lullebelle skulle vara förpatrullvagn. Ring så kommer vi ! Aktionen leddes av bataljonschefen som alltid var med i de främre leden.

Under januari hade det regnat mycket. Floderna var översvämmade och broarna stod under vatten. Efter några timmars körning sjönk oljetrycket på ”Bellan”. Vi lämnades kvar medan Ninabelle med Gösta Carlsson som chef övertog förpatrulljobbet.

Så småningom hade vi klarat av felet och ensamma fortsatte vi mot Sandoa. Stundtals kraftigt regn, stundtals solsken. Vi hade ingen karta utan förlitade oss på hjulspåren framför oss. Mörker. Nya motorstörningar till följd av vadandet. Stopp igen!. När vi jobbade med felet, passerade en kokbil oss. Chefen rullade ner rutan och frågade oss på bohusländska: ”E de´vägen till Uddevalla?” Kul med någon glad själ i allt helvete! Vi fortsatte efter det felet var avklarat och såg plötsligt i strålkastareljuset en leopard korsa vägbanan. Vilken syn bara någon meter framför oss. Han var väl inte hungrig?

Vid midnatt kom vi fram till en by. Alla tycktes sova. ”Bellan” la´av några meter före en vägkorsning. Slut på bensinen. Tankbilarna hade passerat. Våra reservdunkar var tömda. Med hjälp av startmotorn och på lågväxel tog vi oss fram till korsningens mitt. Här bildade vi vägspärr med möjlighet att skjuta längs tre vägar. Blåslampan fram, varmt kaffe, vila med två man i tornet. Regnet hade slutat. Månsken. Vi kände oro i luften. Hade vi gendarmer i närheten? Svaret skulle vi få senare.

I dagsljus såg vi en liten butik alldeles intill korsningen. Köpa bensin? Nej! Fotogen gick bra mot dollar. Vi skramlade ihop till 20 liter lysfotogen. Om motorn startade, skulle vi söka oss bättre position för att invänta hjälp. Öppna motorluckan. Av med luftrenaren. Spruta bensin från blåslampan rakt ner i förgasaren. Starta!

Det lyckades. Motorn var lite trög men den drog. Med en kraftig röksvans bakom oss lämnade vi byn. Efter någon kilometer stod en övergiven FN-jeep. Två reservdunkar med bensin! Håll motorn i gång medan vi tankar. Lapp på jeepen. ”Vi har tagit bensinen. Lullebelle”. Tjugo liter fotogen och fyrtio liter bensin. Det borde räcka fram till Sandoa. Motorn gick allt sämre. Hastigheten sjönk betydligt. Vi tog oss fram i ”gåfart”. Något var fel men vad?

Efter ytterligare en natt - nu med mycket regn - kom en KP-bil från Sandoa till vär undsättning. Först skulle patrullen fram till en by för att kontrollera huruvida det fanns gendarmer kvar. På återvägen skulle vi bli hämtade om vi inte själva hade kunnat ta´oss till Sandoa. Vi kom fram för egen maskin. Gösta Carlsson berättade, att när huvudstyrkan kom fram föregående dag, hade legoknektarna flytt till fots utan vapen över bron bort mot Angola. Gösta var förbannad för att han inte fått ingripa. Han fick dock senare besked om, att FN.s uppgift var att köra ut dem utan strid. Väl framme fick vi reda på att en bensindunk på jeepen innehållit vatten. Inte undra på att motorn gick illa. Patrullen som skulle hämta oss hade varit i byn där vi höll första natten. Man hade anträffat 20 beväpnade gendarmer. Vår oro var sålunda befogad.

”Bellan” hade alltså körts på en blandning av fotogen, bensin och vatten. Motoroljan hade tagit skada av vattnet, antingen via bensinledningen eller då vi vadat över vattendragen. Av med tanken. Töm ut kvarvarande ”soppa”. Byt olja. Tanka. Starta. Motorn bankar. Vi ”skjuter hästen och ta´r diligensen hem till basen” föreslog någon. D.v.s. tag bort kulsprutorna, kör bort ”Bellan” till gränsbron mot Angola och spräng henne där. Låt henne för evigt bli ett monument över FN.s insatser. Leif Aldén, som var chefsmekaniker, kom ner med flyg. Han konstaterade att lagren i motorn var slut. Det gick att byta hemma på basen.

Huvudstyrkan skulle återgå till basen. Ninabelle skulle bogsera oss hela vägen tillbaka. Fortfarande mycket vatten vid broarna och ”Nina” fick verkligen slita på återresan. Slutligen orkade hon inte mera. Bäst att lägga av i tid, innan även den motorn tog slut. Vi skulle stanna intill en by och vänta på bärgningsbil från basen. Från en trossbil slängdes det av ett tält och några paket ”five-in-one” (amerikansk stridsproviant). Man glömde vattnet. Ha det så kul!

Medan grabbarna reste tältet och tände i spisen, gick Gösta och jag obeväpnade in i byn för att kontakta hövdingen. Vi hade med oss många konservburkar från vår reservproviant. På swahili frågade vi efter ”Papa” och blev hänvisade till ett fint hus av sten. En kvinna kom ut och lät oss förstå, att hövdingen var tillfälligt borta men väntades hem under kvällen. Hon var hans hustru och vi kunde framföra vårt ärende till henne. Med hjälp av våra små kunskaper i franska, engelska och swahili, blandat med västgötska och skånska, berättade vi, att vi var vänner, att vi kört sönder och att vi skulle stanna tills man hämtade oss. Vi lämnade våra gåvor och tog varandras händer innan vi återvände till fordonen. Eftersom vi inte hade något vatten, hade några börjat rena bäckvatten. Med hjälp av en handpump passerade vattnet ett speciellt filter. Man pumpade från en hjälm till en annan. Byns ungdomar tyckte vi bar oss klumpigt åt. Man kunde ju hälla vattnet från hjälm till hjälm i stället för att pumpa. Efter en stund kom hövdingens fru på visit. Hon medförde en skål innehållande ananas och bananer som gengåva och sökte ”hövdingen.” Det var jag i egenskap av högst grad. Till mig överlämnade hon en pall vars sittyta var utformad som en trumma. Gåva från en hövding till en annan! Med hjälp av ungdomarna förklarade hon, att jag numera var vicehövding i byn. Dessvärre har jag glömt namnet på byn och jag tror inte det utgår något apanage för titeln.

Avsikten var att vi skulle stanna vid byn under natten. Bärgningsbilen kom dock strax innan vi skulle gå till vila. När vi lastade Lullebelle, kom min kollega hövdingen cyklande från grannbyn. Han var klädd i mörk kostym med vit skjorta och hade troligen deltagit i någon festlighet. Vi hade inte tid att ”prata” med honom men hans hustru och byns ungdomar förklarade säkert vad som hänt. När han kom hem till hustrun hade han ingen hövdingpall men väl gott om fina konserver. Hemma på basen bytte Aldén med hjälp av besättningen motorlager på Lullebelle. Övriga två pansarbilar var nu helt klara. Plutonen förfogade nu över fyra pansarbilar samt en öppen pansrad trupptransportbil döpt till Olgabelle. ”Hon” skulle dra ett tanksläp samt vara trossfordon för bl.a. våra personliga utrustningar. Dessutom hade vi ett par jeepar för personal transport.

Kasongo Niembos nyårslöfte hölls. Det blev inte fler strider. Utbrytareprovinsen Katanga var återförenad med Kongo. FN-förband från många länder hade deltagit i att fullfölja säkerhetsrådets beslut. Soldaterna i pansarbilsplutonen hade visat en oklanderlig lojalitet mot ledning och sina kamrater. Vi hade respekterat cilvilbefolkningen och med ”skuldra vid skuldra” hade vi varit beredda att offra våra liv för att fullfölja ålagda uppdrag. Under vår bataljonschef, överstelöjtnant Bengt Fredman, kunde vi mycket väl gått i strid varhelst FN hade begärt vår medverkan.

Det var tid för upplösning av pluton ”Norberg”, FN-bataljon XVIII K. Sergeant Folke Norberg åkte hem till Helsingborg och blev åter den trevliga tulltjänsteman han var känd för. Senare tog han FN-tjänst på Cypern som pansarbilsplutonchef.”Töreboda-Karlsson” startade tvätteri i Töreboda. Leif Aldéns dröm gick i uppfyllelse, egen bilverkstad intill Malmö. Han återvände senare till FN-tjänst som överste Waerns livvakt och bilförare på Cypern. När han gifte sig på Cypern träffade en champagnekork ena ögat med skador som följd. Han klarade striderna i Kongo men att gifta sig var mera riskfyllt. Greger Antoft fortsatte sina studier till lärare, medan ”Castro”-Olsson återvände som reklamman. Gösta Carlsson fortsatte sin tjänst som statbefäl vid Skaraborgs regemente. Bengt Herring fortsatte på XX K.Själv stannade jag kvar ytterligare sex månader nu på FN-bataljon XX K, som chef för pansarbilspluton ”Thufve”.

Vårt första uppdrag var att eskortera chefen för FN-bataljon XVIII K, överstelöjtnant Bengt Fredman, till flygplatsen inför hans hemresa.Från Annebelle, Bibbibelle, Ninabelle och Lullebelle avlossades på flygplatsen en kanonsalut som en avskedshälsning från hans bataljon. //////////////

 

 

 

_____________________________________________________________________

© 2009 - katanga1962-63.se - sven.thufvesson@telia.com